Samlar-land. Jägare-land. Nomad-land. By-land.
Rösen och minnesstenar skriver samhällets och byns gränser
Inspirerat av: - urinnevånarnas rätt att ge namn åt berg, floddalar och ängar. - att livet levs någonstans mellan glödgad lava och släckt regn. - att jorden är rund och att vi människor har ett gemensamt ursprung. I vårt gamla liv då världen sträckte ut sig platt och tedde sig tvådimensionell och där en kanske inte träffade mer än ett hundratal artfränder under ett liv kunde nog det överblickbara lokalsamhället kännas helt logiskt och naturligt. Ett faktum som var helt självklar och det uttrycktes med enkla rösen och andra rågångar. Det går bra att passera, men det är ett brott att riva dessa minnesstenar. Från dessa små byar via landskap, länder och kontinenter växte en världsbild fram som speglade de kartbilder människan kunde överblicka. Inte sällan var kartan normen och fundamentet. På denna skala från den sfärsikt, dröniskt överblickbara vyn ner till det lilla lokala trälandet i små vretar och betesängar ska vi försöka hitta en balanserad hemkänsla om vad som är mitt och vad som är ditt. Vad som är vårt land. Varje människa behöver ett land att lova trohet till, som en vill skydda och värna, som en kan förklara som heligt. Floder och berg är också andar och förfäder. Horisonten är den gräns kring vilket ditt medvetande kretsar. En gräns som jag intuitivt delar med mina närmaste. Vi är i varandras värld och delar den hur självklart som helst. Utvandringen från Nås till det heliga landet i öster kan kanske förklaras med just detta behov. Missväxt, otillbörliga centrala maktanspråk och inskränkningar i rörelsefrihet leder till migration. Hur långt ska vi inskränka på bruket av allmänningen, vårt gemensamma arv?
Vårt behov att delta i ett nationellt narrativ är stort. Vi skall inte expandera eller missionera. Vi ska dela. Detta är den ursprungliga delningsekonomin, återbäringen i den kooperativa gemenskapen. I anden och i kroppen.
Ingen ska heller vara slav eller herre.
Att erkänna att detta system fortfarande råder är det enda sättet att
utplåna dessa skillnader.
Alla som föds har rätt till ett liv i frihet.
Men den är aldrig större än det finns plats för
grannens lika stora frihet.
I den bästa världen finns detta paradis.
Människan har med sin tanke brutit
sig fram och hoppats på en bättre vy. Ett ännu bättre liv.
Den förmodligen eviga kampen mellan natur och kultur.
Faktum är att de inte står emot varandra. De är i varandra
som yin och yang.
Det är bara i det mörkaste inferno som det råder en diabolisk
och söndrande världsordning.
Om vi lever i samexistens kommer vi i stället att leva i en helig
upplyst och symbolisk värld. En värld där empatin växer.
Kvinna står inte mot man, man står inte mot man.
Kvinna står inte mot kvinna.
I en helig värld lever alla.
I en modern värld delar vi på kollekten, offret så att alla lever bra.
Det är fogden och ålderkvinnans jobb att vaka över detta till allas fromma.
Livsvariationerna hyllas i danser och rytmisk empati.
Berg ängar och floder skyddas som likvärdiga med förlevande
som vårdas för att de skänker liv till de nulevande.
Så skapar och underhåller vi vårt gemensamma och heliga land.
Detta land som i sin tur gränsar till ett annat heligt land.
"gnothi seauton" - Känn dig själv
Res med respekt